Alla inlägg under januari 2011
Musorgskijs opera ”Boris Godunov” har en brokig för att inte säga knottrig tillkomsthistoria. Direkt efter det att tonsättarens första version av år 1870 refuserats tog han itu med en bearbetning, som bland annat innebar infogandet av en ny akt, den ”polska”, och ett ändrat slut. Musorgskij vred och vände ytterligare på sitt material, men när han avlidit gjorde den gode vännen Rimskij-Korsakov, som var mera förfaren i själva det kompositoriska hantverket än amatörbegåvningen Musorgskij, ytterligare ”förbättringar”. Det kunde gälla harmonilära, instrumentation, stämföring och annat, där det vildvuxna geniet Musorgskij ignorerat de konventionella ramarna och komponerat en ofta råbarkad musik, uppblandad med ryskt svårmod i dystra körsatser.
I det bearbetade, ”förfinade” skicket slog operan så småningom igenom på den internationella scenen. Men i längden insåg många att Musorgskij hade förvanskats, inte förbättrats, och Rimskij-Korsakovs (eller, för den delen, Sjostakovitjs) ändringar befanns onödiga. De undanskymde kompositörens personlighet och hans dolde hans position som vägröjare för både impressionism och expressiv modernism. Återgången till en ursprungsversion började. Den uppstiger nu ur orkesterdiket fullödigt under Jakub Hrůšas inspirerade och bestämda ledning
När Köpenhamnsoperan inför sin premiär meddelar att ”Boris Godunov” ska ta två och en kvarts timme i anspråk höjer man ögonbrynen. Hur ska det gå till, när musiken, utan paus, kräver nästan tre timmar? Förklaring: hela den ”polska” akten är struken och även pausen, och scenerna flyter samman i rask, dramatiskt effektiv följd.
Man erinrar sig att Tjajkovskij inte kallade sin ”Eugen Onegin” för opera utan ”lyriska scener”. På samma sätt kunde man kategorisera ”Boris Godunov” som ”episka scener”. Därmed avväpnar man på sätt och vis kravet på en tätt sammanhängande intrig. Men ”Eugen Onegin” framstår (åtminstone i någorlunda ursprunglig tappning) som glasklar i jämförelse med Köpenhamns ”Boris Godunov”, importerad från Staatsoper i Berlin, där den unge Dmitrij Tjernjakov utvecklat sina regiidéer i vad som tycks vara full frihet.
I programtrycket pläderar en författare för att publiken ska uppfatta operakonsten som ett slags hallucination. Kan så vara. Själv har jag länge lidit av hallucinationen att ”Boris Godunov” är oupplösligt förknippad med Rysslands tidiga 1600-talshistoria. Men jag kan ha haft fel.
Tjernjakov sopar undan ikonerna och processionerna och tsarens magnifika glans och bottenlösa elände. Han sätter Boris på en skrivbordsstol framför en tv-kamera, låter honom vara en vacklande man redan från första scenen och följer honom genom en psũkologisk process där samvetet kämpar på. En tragisk och på många sätt ömkansvärd gestalt, i händerna på anonyma bojarer (politbyråmedlemmar?), som ser till att två sina händer i rättan tid. Denne Boris är nästan ständigt närvarande på scenen, iakttagande eller förkrossad.
Där är den flanerande eller shoppande folkmassan utkommenderad att ropa fram en ny tsar, den motvillige (eller knipsluge?) Boris. Det lidande ryska folket har fått ett cyniskt eller liknöjt ansikte på det mondäna torget.
Uppbrottet från den givna historiska miljön medför förstås den ena skevheten efter den andra, som inte ens behöver exemplifieras. Poängen skulle vara att fokus åtminstone delvis flyttas från intrigerna och maktkampen till Boris person. Det är en tyngd som Johan Reuter i titelrollen mycket väl kan bära. Han har både vokal auktoritet och koncentration i sin gestaltning av Boris, mer människa än tsar, med brännande ruelse och desperation. Hans motpart den intrigante tronkandidaten Sjuiskij ligger i Stig Fogh Andersens händer; han gör en under de rådande omständigheterna fint profilerad prestation. Varm, värdig och välfraserande framträder den gamle munken Pimen med sin krönika om begångna ogärningar.
Förlaget Rabén & Sjögren har stoppat den planerade nyutgåvan av boken Ture Sventon i Paris.
Anledningen är att uttrycket ”neger” används i boken och att Sveriges författarfond, som förvaltar Åke Holmbergs verk, sa nej till att ordet byttes ut.
Uttrycket har visserligen en rasistisk klang, men kan i det här sammanhanget ses ”som en del av ett kulturarv” säger Mats Söderlund, ordförande i Sveriges författarförbund och vice ordförande i författarfonden.
– Jag tycker att man är farligt ute om man retuscherar i kulturarvet, säger han.
Mariam Carlsson Kanyama menar att resonemanget helt missar att det rör sig om en bok för barn.
– Ture Sventon är en barnbok och barn tar intryck av hur ordet används. Inte bara vita barn utan också afrosvenska barn. Varför funderar man inte på hur svarta barn uppfattar det när de läser ordet neger i barnböcker?
Att fortsätta använda ordet med hänvisning till ett kulturarv är inte rimligt, enligt Mariam Carlsson Kanyama.
– Vad väger tyngst i sammanhanget: Det svenska kulturarvets rätt att använda ordet neger eller det afro- svenska barnets självbild?
– Och de vita barn som lär sig uttrycket neger – i vilken utsträckning lär de sig att det är ett rasistiskt begrepp?
Det handlar inte om att förneka att uttrycket har använts, anser Mariam Carlsson Kanyama.
– Att svarta har kallats negrer kan man läsa om i vilken historiebok som helst. Frågan är vad man förmedlar i en barnbok.
Europe, The Hives, Ola Salo och Jason "Timbuktu" Diakité: allihop skulle med lätthet kunna fylla Stortorget med publik under Malmöfestivalen. Men i dag måndag är det artisternas advokater som träffas alldeles intill: i sal 18 på Malmö tingsrätt. Det är startskottet för rättsprocessen som ska nysta upp Tambourine-härvan. Men de inblandade artisterna har inte bara stämt varandra på mångmiljonbelopp. De har också börjat prata om att polisanmäla eller driva en skadeståndsprocess mot Tambourine Studios, som misstänks ha försnillat artisternas pengar:
– Vi är inte så säkra på att Tambourine har vare sig viljan eller förmågan att reda ut det här. Det är nog ganska troligt att det här blir en polissak inom kort, säger Timbuktus advokat Jonas Benedictsson.
Tambourine Studios har byggt upp ett världsrykte genom att spela in skivor åt artister som The Cardigans, Titiyo och Tom Jones. Många av artisterna har också låtit Tambourine förvalta deras pengar. Nu har flera artister upptäckt att det saknas flera miljoner kronor på deras bankkonton. Pengarna har genom ett virrvarr av hundratals transaktioner slussats mellan artisternas bolag. Sedan upphör spåren efter miljonerna.
För drygt ett år sedan upptäckte Timbuktu att hans pengar var borta:
– Jason har trott att det var ordning och reda på det här, att det fanns pengar på kontot. När han av en händelse kontrollerade saken upptäckte han att det bara fanns hundra spänn på kontot istället för tre fyra miljoner, säger Jonas Benedictsson.
Även The Ark har drabbats hårt. Malmöbandet har ännu inte lyckats reda ut hela härvan, men räknar med att de har förlorat flera miljoner kronor, som har förts över till andra artistbolag som sköttes av Tambourine Studios:
– Vi har nettokrav mot andra bolag på tre fyra miljoner kronor. Men vi klarar inte heller av att reda ut var pengarna är, säger advokat Krister Azelius, som företräder The Arks bolag Kulten HB.
När artisterna upptäckte att pengarna var borta hävdade Tambourine Studios att pengarna hade "lånats ut" till andra artister. Varför pengarna har lånats ut och hur de ska återbetalas har artisterna inte fått någon trovärdig förklaring på.
– Tambourine har lekt med andras pengar utan att ha rätt att göra det.
– Frågan är vart pengarna har tagit vägen. Det vet vi inte ännu. Men någon måste sitta som nettovinnare, säger Timbuktus advokat Jonas Benedictsson.
Vid dagens möte i tingsrätten ska advokaterna lägga upp strategin för mångmiljontvisten, där Timbuktu har stämt The Hives, The Ark, Europe, Weeping Willows och Soundtrack of Our Lives på nästan fem miljoner kronor för att få tillbaka sina pengar. The Hives har svarat med att stämma Timbuktu på 3,2 miljoner kronor. De miljoner som Tambourine hade flyttat från Timbuktu till The Hives har Tambourine sedan slussat vidare till ett dussintal andra artistbolag som Tambourine Studios har haft hand om, enligt The Hives advokat.
Ett av de band som har blivit världskända tack vare Tambourine Studios är The Cardigans. En närmare titt på bandmedlemmarnas bolag visar att de också är indragna i den ekonomiska härvan. Nina Persson är frontfigur i både The Cardigans och A Camp. Hennes ekonomiska verksamhet bedrivs bland annat genom bolagen Mungiga AB och Poporok AB. I årsredovisningarna för 2009 riktar bolagens revisor Christer Jonsson skarp kritik mot att bolagen har osäkra tillgångar och fordringar på flera miljoner kronor. Bolagen har alltså lånat ut massor av pengar, men det är oklart var pengarna finns och om de kommer att betalas tillbaka.
De inblandade artisternas advokater har pratat om att gemensamt försöka lösa upp härvan av skulder och motkrav sinsemellan. Sedan kan de, enskilt eller i grupp, kräva att få tillbaka resten av pengarna från Tambourine Studios.
Bland de senaste decenniernas Nobelpristagare är José Saramago utan tvivel en av de bästa. Han är djupt originell i språket, men alltid läsbar. Han gör som han vill, men visar alltid att han verkar i ett sammanhang. Den som inte har läst honom kan gärna börja med den gastkramande ”Blindheten”, som utkom 1995 och som säkert fick avgörande betydelse för beslutet att tilldela honom Nobelpriset 1998.
Saramagos minimemoarer ”Små minnen”, en bok på bara runt 140 sidor, utkommer nu på svenska, ett halvår efter författarens död.
I den finns inget av Saramagos vanliga briljans. Här berättar en gammal man från ålderdomshemmet anekdotiskt och osorterat om barndomens Portugal. Hade vi varit hans barnbarn hade vi älskat hur han pratade, gamle farfar José, vi hade förstått något om vilka minnen som var viktiga för vem han blev, vi hade kunnat bryta dem mot vad pappa berättade. Var stämmer det? Var stämmer det inte?
För oss andra, som har en strikt litterär relation till José Saramago, är boken inte angelägen. Här finns inget som ger avgörande förklaringar till varför detta författarskap kom att bli så betydande och säreget. Här finns väldigt lite som reflekterar författarens egen bild av barndomen mot den man han blev. Och här finns inget av Saramagos speciella rytmiska romanspråk. Jag skulle gissa att Saramago har dikterat den här texten, snarare än skrivit den.
Så varför denna utgivning? Ett klassiskt felslut: stor man skriver, då måste det ju vara viktigt och bra.
Det finns flera äldre Saramago verk som inte har översatts till svenska. Borde inte förlaget ha prio riterat dem, om man nu vill vårda Saramagos katalog?
Vore jag svensklärare på jakt efter skönlitteratur att sätta i händerna på tonårskillar som aldrig läser, då skulle jag pröva Arkan Asaads ”Stjärnlösa nätter”. Den är så spikrakt och enkelt skriven att jag drar i mig den på en enda inandning. Jag varken kan eller vill sluta läsa fast det gör ont.
Ur killperspektiv skildrar Arkan Asaad krocken i dagens Europa mellan agrar hederskultur och urban individualism. Även unga svenska män blir bortgifta mot sin vilja. Även för dem innebär det en katastrof.
Amār från Västerås är knappt mer än tonåring. Han vill leva livet, festa och jaga tjejer. När han i stället tvingas in i ett arrangerat äktenskap i Kurdistan, då saknar han alla chanser och verktyg att hantera läget.
Han förlamas av skräcken att dödas av sin egen familj eller hustruns om han inte lever upp till förväntningarna. Hans fru – en vacker och snäll kusin som han inte känner minsta attraktion till – är hans ansvar nu. Förskjuter han henne blir hon förskjuten av alla, accepterar han att leva med henne förstör han sin egen framtid.
Amār reagerar på en situation utan hopp genom att trassla in sig i en härva av ångest, lögner, förträngningar och svek. Han sviker hustrun som påtvingats honom, han sviker sin flickvän och han blir själv så sviken av svenska Migrationsverket att man som läsare bara vill ställa sig upp och skrika rakt ut. Skildringen av en människa på gränsen till sammanbrott som manipuleras av tjänstemän utan varje spår av empati, den får mig att frysa. Innan jag dömer ut andra kulturer och påstår att de kränker människor, måste jag också anlägga ett i grunden rannsakande perspektiv på det samhälle jag kallar ”mitt”.
Förstår jag efterordet rätt, är ”Stjärnlösa nätter” en självbiografi. Därmed är det extra starkt av Arkan Asaad att inte framställa sitt alter ego Amār som bara ett godhjärtat oskyldigt offer för onda seder och människor. Amār är varken hjälte eller antihjälte, han är en människa med tillgångar och brister och han har vuxit upp under ett oerhört tryck.
Berättelsen om honom antyder att samma tryck som pressar sönder hans liv, har deformerat även hans våldsamme pappa. Hederskulturen är en könsmaktordning men också mer än så. I grunden handlar det om individens frihet och ansvar kontra familj och släkt som överordnat repressivt kollektiv, där de lojala skyddas medan de illojala straffas med utfrysning, misshandel eller mord. Inom ramarna för denna ordning servas männen och pysslas om av kvinnor som är helt beroende av dem. Men också männen, försörjarna, måste lyda eller dö.
Språkligt, litterärt, är ”Stjärnlösa nätter” en rak enkel rapportbok skriven av en utsatt människa, inte om honom. Man kan frestas definiera romanen som främst en gestaltning av det mångkulturella samhällets barnsjukdomar, men den ger i lika hög grad en bild av manlighet i omdaning. Vad Amār vill ha, är inte en tjänstekvinna till hustru som han måste ta hand om. Han vill ha en kvinna som står på egna ben, en kvinna att älska. Vad Amár har, är en alkoholiserad brutal pappa som han längtar efter att godkännas av och försonas med. Ur den aspekten, i skildringen av maktkamp och sårig kärlek mellan far och son, är berättelsen om honom analog med Bosse Löthéns uppmärksammade självbiografi ”Jag älskar den pojken”.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
||||||||
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
|||
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
|||
17 |
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
|||
24 |
25 | 26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
|||
31 |
|||||||||
|