Direktlänk till inlägg 25 januari 2011
Musorgskijs opera ”Boris Godunov” har en brokig för att inte säga knottrig tillkomsthistoria. Direkt efter det att tonsättarens första version av år 1870 refuserats tog han itu med en bearbetning, som bland annat innebar infogandet av en ny akt, den ”polska”, och ett ändrat slut. Musorgskij vred och vände ytterligare på sitt material, men när han avlidit gjorde den gode vännen Rimskij-Korsakov, som var mera förfaren i själva det kompositoriska hantverket än amatörbegåvningen Musorgskij, ytterligare ”förbättringar”. Det kunde gälla harmonilära, instrumentation, stämföring och annat, där det vildvuxna geniet Musorgskij ignorerat de konventionella ramarna och komponerat en ofta råbarkad musik, uppblandad med ryskt svårmod i dystra körsatser.
I det bearbetade, ”förfinade” skicket slog operan så småningom igenom på den internationella scenen. Men i längden insåg många att Musorgskij hade förvanskats, inte förbättrats, och Rimskij-Korsakovs (eller, för den delen, Sjostakovitjs) ändringar befanns onödiga. De undanskymde kompositörens personlighet och hans dolde hans position som vägröjare för både impressionism och expressiv modernism. Återgången till en ursprungsversion började. Den uppstiger nu ur orkesterdiket fullödigt under Jakub Hrůšas inspirerade och bestämda ledning
När Köpenhamnsoperan inför sin premiär meddelar att ”Boris Godunov” ska ta två och en kvarts timme i anspråk höjer man ögonbrynen. Hur ska det gå till, när musiken, utan paus, kräver nästan tre timmar? Förklaring: hela den ”polska” akten är struken och även pausen, och scenerna flyter samman i rask, dramatiskt effektiv följd.
Man erinrar sig att Tjajkovskij inte kallade sin ”Eugen Onegin” för opera utan ”lyriska scener”. På samma sätt kunde man kategorisera ”Boris Godunov” som ”episka scener”. Därmed avväpnar man på sätt och vis kravet på en tätt sammanhängande intrig. Men ”Eugen Onegin” framstår (åtminstone i någorlunda ursprunglig tappning) som glasklar i jämförelse med Köpenhamns ”Boris Godunov”, importerad från Staatsoper i Berlin, där den unge Dmitrij Tjernjakov utvecklat sina regiidéer i vad som tycks vara full frihet.
I programtrycket pläderar en författare för att publiken ska uppfatta operakonsten som ett slags hallucination. Kan så vara. Själv har jag länge lidit av hallucinationen att ”Boris Godunov” är oupplösligt förknippad med Rysslands tidiga 1600-talshistoria. Men jag kan ha haft fel.
Tjernjakov sopar undan ikonerna och processionerna och tsarens magnifika glans och bottenlösa elände. Han sätter Boris på en skrivbordsstol framför en tv-kamera, låter honom vara en vacklande man redan från första scenen och följer honom genom en psýkologisk process där samvetet kämpar på. En tragisk och på många sätt ömkansvärd gestalt, i händerna på anonyma bojarer (politbyråmedlemmar?), som ser till att två sina händer i rättan tid. Denne Boris är nästan ständigt närvarande på scenen, iakttagande eller förkrossad.
Där är den flanerande eller shoppande folkmassan utkommenderad att ropa fram en ny tsar, den motvillige (eller knipsluge?) Boris. Det lidande ryska folket har fått ett cyniskt eller liknöjt ansikte på det mondäna torget.
Uppbrottet från den givna historiska miljön medför förstås den ena skevheten efter den andra, som inte ens behöver exemplifieras. Poängen skulle vara att fokus åtminstone delvis flyttas från intrigerna och maktkampen till Boris person. Det är en tyngd som Johan Reuter i titelrollen mycket väl kan bära. Han har både vokal auktoritet och koncentration i sin gestaltning av Boris, mer människa än tsar, med brännande ruelse och desperation. Hans motpart den intrigante tronkandidaten Sjuiskij ligger i Stig Fogh Andersens händer; han gör en under de rådande omständigheterna fint profilerad prestation. Varm, värdig och välfraserande framträder den gamle munken Pimen med sin krönika om begångna ogärningar.
Förlaget Rabén & Sjögren har stoppat den planerade nyutgåvan av boken Ture Sventon i Paris. Anledningen är att uttrycket ”neger” används i boken och att Sveriges författarfond, som förvaltar Åke Holmbergs verk, sa nej till att ordet byt...
Europe, The Hives, Ola Salo och Jason "Timbuktu" Diakité: allihop skulle med lätthet kunna fylla Stortorget med publik under Malmöfestivalen. Men i dag måndag är det artisternas advokater som träffas alldeles intill: i sal 18 på Malmö tingsrätt. Det ...
Bland de senaste decenniernas Nobelpristagare är José Saramago utan tvivel en av de bästa. Han är djupt originell i språket, men alltid läsbar. Han gör som han vill, men visar alltid att han verkar i ett sammanhang. Den som inte har läst honom kan gä...
Vore jag svensklärare på jakt efter skönlitteratur att sätta i händerna på tonårskillar som aldrig läser, då skulle jag pröva Arkan Asaads ”Stjärnlösa nätter”. Den är så spikrakt och enkelt skriven att jag drar i mig den på en enda inandn...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
||||||||
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
|||
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
|||
17 |
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
|||
24 |
25 | 26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
|||
31 |
|||||||||
|